"The time has gone, the song is over, thought I'd something more to say"

Jag vaknade av att Bob Dylans "The Man in Me" (som faktiskt är en alldeles underbar alarmsignal) tjöt från min mobiltelefon och faktumet att det var måndagmorgon på riktigt klarnade i mitt medvetande.

Efter en, eller två snoozningar steg jag upp och begav mig till köket. Väl där fann jag min far som stod och stekte ägg.
-Ska du ha, eller? frågade han.
Man kan än dessa dagar finna spår av göteborsk härkomst när han talar.
-Jadå. Svarade jag.
Ett underbart sätt att starta sin dag på.

Efter att jag tittat på nyheterna och duschat for jag iväg till skolan.
Förresten! Om ni undrar om franskprovet jag skrev i torsdags fick jag betyget 'Väl Godkänt'. En vän till mig fick 'Icke Godkänt +'. Jag skrattar ytterst sällan åt andra människors missöden, men det var tamigfan det roligaste jag vart med om, vad det gäller provresultat.

Till poängen
På lunchen bad Fanny mig följa med henne hem och hämta sina gymnastikkläder som hon glömt.
Jag i all min godhet följde med.
Vi tog tunnelbanan och klev av vid Abrahamsbergs Tunnelbanestation, när vi på vägen ut från stationen gick förbi tunnelbanebåset där kontrollanten sitter, såg jag en man i båset som såg enastående ut, på vilket sätt kan jag inte förklara.
När Fanny såg att jag tittade på mannen sade hon;
-Han brukar sitta och sjunga när det inte är så mycket folk här.
-Oh, sedär. Svarade jag, utan att riktigt tänka på det.

När vi hämtat de glömda kläderna och kände att vi var tvugna att bege oss tillbaka började vi traska till tunnelbanestationen.
När vi kom fram till stationen och gick in såg vi omdelebart den enastående mannen, ståendes och sjungandes, helt riktigt som Fanny hade varnat om tidigare.
När vi gått förbi spärrarna och naturligt kom närmare den enastående mannen hörde vi vilken låt han stod och sjöng på.

Det var den gamla 80-talsklassikern "Vill Ha Dig".

Den enastående mannen sjöng högt och med enorm inlevelse, jag och Fanny kunde inte göra annat än att instinktivt sjunga med, lika högt och med samma inlevelse.
"Vill ha dej i mörket hos meeeeeeej, tiden den stannaar när vi rör vi varaaaaan" Sjöng vi samtidigt som vi gick uppför trapporna till tunnelbaneplattån och längre bort från den enastående mannen.
Men vi avbröts rappt av en städare som stod och sopade trappstegen, han hade nämligen börjat sjunga på låten han med.
Vi tittade på varandra en kort stund och började sedan sjunga igen, alla tre.
Tunnelbanetåget rullade in på stationen och vår sång var dömd att avta. Vi vinkade farväl till städaren och sprang på tåget.



Veckans Fist-Fight har vart mycket omdiskuterad och vi har fått in reckordmånga röster, tack igen till våra läsare!
Vi har inte hunnit samla alla rösterna, men av min och Jacobs höftning som gjordes på lördagkvällen bör Frodo ha vunnit (med ganska många rösters marginal), men inget är fastställt. Det officiella resultatet kommer imorgon tillsammans med denna veckas Fist-Fight (som både jag och Jacob tror kommer bli en omdiskuterad sådan)

Dagens favoritlåt; Pink Floyd - Goodbye Blue Sky

/Gustav, er indian i kanoten