Jag är nu snart i mål. Snart börjar den sista dagen. Mina vener rullar runt under huden, skrikandes efter det gift som får dem att krympa. Stressen har tagit över, det går inte att räkna de pennor och andra saker jag brutit sönder i min panik efter något att göra. Mina humörsvängningar är så okontrollerbara att jag har låst in mig på mitt rum för att min pappa inte ska få en hålslagare eller någon annan trevlig kontorsapparat i huvudet. Jag har dragit ur sladden till telefonen, signalen ger mig huvudvärk som om blixten hade klyvit det i två.
Nej, så är det inte. Det är inte så farligt faktiskt. Det har varit jobbigt, men lättare än vad jag trodde. Imorgon klockan 20.00 får jag snusa igen, för då har det gått en vecka. Inte på torsdag som vi sa först. Ha, Alva, jag kommer klara det!
/Jacob
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar