Eller Veni, vidi, vici..

.. som den den gamle skämtaren Julius en gång sade när han besegrade Farnakus vid Zela. En liten del av denna kunskap har jag Asterix & Obelix att tacka för.

Klockan är 14:14 och gatlycktorna tändes just i min väntan på Gustav. Jag har kommit på en sak om Mulholland Drive som jag måste dela med honom. En av de mest konstiga men även mest intressanta filmer jag någonsin sett. Se den, och berätta sedan gärna för oss om hur ni tolkade denna gåta till film.

/Jacob

Vi kom, vi såg, vi segrade

Idag, efter jag skrivit en matematiktenta som tog lite mer än två timmar begav jag mig hem till Jacob. Han, jag och Felix hade bestämt oss för att se den mycket intellektuella filmen 'Mullholland Drive' som en nära släkting till mig rekommenderat. Jag köpte bullar, Jacob kokade kaffe och Felix ställde sitt humör på 'mogen'. Vi var vuxna.

Filmen var långsamt berättad och inte särskilt händelserik, det var en film att tolka in och när det gått ungefär en timma av filmen fick Jacob ett telefonsamtal, han pausade filmen och började prata.
Jag tittade på Felix och han såg ganska tankspridd och uttråkad ut, jag vet inte riktigt vad som flög i mig men jag sade med en extremt märklig mellansvensk dialekt "Tjena!"(en liten internhistoria).
Felix tittade upp och svarade sedan "Tjena!" med samma konstiga dialekt.
"Tjena!" svarade jag tillbaka.
"Tjena!" svarade Felix.
Vi besvarade varandras hälsningar kanske tio, tolv gånger. Jacob tittade på oss och log, han talade med Alva och kunde inte riktigt dras med i vår märkliga ritual. Än...
När han avslutat samtalet började även Jacob hälsa på oss, "Tjena!". Vi fortsatte kanske en eller två minuter. Vi var inte vuxna längre.


/Gustav

I love resemblance

Jag har länge funderat på en sak: det måste finnas minst en person till på jorden som mer eller mindre ser exakt ut som jag gör. Det är en rolig tanke.

Så, när jag har tagit över världen ska jag skicka ut ett foto på mig till varenda person i mitt rike med en text, något i stil med: "Är du väldigt lik mig? Kom då till mig, resa och lya betalar jag."
Man kan ju alltid behöva en dubbelgångare som världens härskare, men mest för att det skulle kännas väldigt konstigt.

/Jacob

I love answering-machine

Jag har alltid hatat när människor lämnar ett röstmeddelande på min telefonsvarare. Det har alltid bara varit min mor som gjort det, och de meddelandena låter alltid såhär: "Hej Jacob, Det är jag. Ehh, regnar gör det också.. Ring mig!"
Sen fick jag nog. Jag ville inte ha fler röstmeddelanden. Jag ändrade min telefonsvarare till: "Hej det är Jacob, lämna inget meddelande". Men inte ens det funkade. Det blev nästan värre. Nu fick jag meddelanden (av min mor, bara min mor för de andra som ringer har förstått att man inte behöver lämna ett meddelande förutom när det är ett roligt meddelande) som lät såhär: "Hej Jacob, det är jag. Jag lämnar inget meddelande..."

Jag funderade nu på att ändra min telefonsvarare ytterligare en gång, och nu skulle den lyda såhär: "Hej, det är Jacob. Jag kommer vänta med att stänga av den här inspelningen tills tiden tar slut, för då kommer ingen att orka vänta på att pipet ska komma. Jag tror att det kan ta ett ganska bra tag. No talk. You know, two can play that game smartguy. We'll see how you like it. Just total silence..."
Så skulle den låta. I sant Steve Buscemi-manér.

Men inatt ändrade jag mig. Visst, jag har fått ganska många väldigt roliga röstmeddelanden i mina dagar, men de har inte vägt upp mot de där 20 smsen jag fått varje dag om att jag har haft röstmeddelanden. Men som sagt, inatt ändrade jag mig. Jag fick två röstmeddelanden från Alva i Liverpool som innehöll hennes topp 3-bästa saker hon gjort och annat trevligt och ett från Vinnie där han berättade om sin kväll. Det var kul.
Jag får väl ha kvar den hälsningsfrasen jag har nu, och jag får väl ta att min mor lämnar minst ett tankespritt meddelande om dagen för när jag väl får ett roligt meddelande, då är det värt det.

/Jacob

Kom igen nu Jacob!

Vi tar tillfälle i akt och gratulerar Jacob, som blivit klar med samtliga skrivningar och inlämningsuppgifter för terminen. Jag, däremot har lite kvar att göra, men inte gnäller jag för det.

Jag skulle bara, såhär nu på onsdagskvällen, vilja ber er alla som läser detta att skicka ett litet textmeddelande på mobiltelefonen till Jacob Gisecke. Meddelandet i fråga får variera i innehåll, men helst ska det handla om att Jacob ska tagga till och hänga med oss andra pojkar ikväll.
Han är lite trött och känner sig nere. Jag tycker att vi ska lysa upp hans kväll med att skicka några glada och roliga SMS. Förhoppningsvis kommer han piggna till och bli en glad 15-åring, som gärna spenderar vinterkvällen med sina lite äldre vänner (ett år är mycket).



Nu sitter ni säkert och undrar; "Men hallå? Veckans Fist-Fight? Har ni tappat stinget eller?"

Men ack! Vi kommer med en sann kontrovers även denna vecka!
Det är en historisk Fist-Fight (som vanligt...), då vi lade beslutet om slagskämparna i vår käre vän Ludvigs händer, för första gången någonsin.
Vi gav honom fria tyglar att bestämma precis vilken Fist-Fight han ville (känner du som läsare att du vill bestämma en Fist-Fight, hör av dig!). Ludvig, med sitt stora intresse för tecknade komediserier valde Eric Cartman, en tjock, manipulativ 8åring från tv-serien South Park. Samt Bart Simpson, en småkubbig, skateboardåkande 10åring från tv-serien The Simpsons.
Försök att inte bedöma veckans Fist-Fight efter egna åsikter om vilken av tv-serierna ni tycker bäst om, utan visualisera de två små liven slåss och bestäm er efteråt.


Stort tack till Ludvig och personen som uppfann Chilinötter!

/Gustav

Äntligen..

..så har vi fått en liten hint om hur ett slagsmål mellan Tove och Elin skulle arta sig. Elin har nu en plats på vår lista över de hjältar som vunnit Fist-Fights, det är stort. Jag hoppas att hon tar åt sig, för detta är inte en utmärkelse som vem som helst får.

Men jag är inte nöjd. Även fast Elin fick flest röster är jag inte nöjd. Denna Fist-Fight kan egentligen bara avgöras på ett riktigt sätt, och jag längtar något otroligt till att Tove och Elin slåss. Med nävarna. Inga dolkar eller kaststjärnor. Endast deras bara nävar.

/Jacob

Gustav har en ostämd synth

Jag har haft en mycket trevlig helg, men det kan vi ta en annan gång.

Jag tänkte berätta om en ganska finurlig händelse som inträffade mig för någon torsdag sedan. Jag var nämligen osäker på ifall historien var bra gangsterkattmaterial eller inte, vi levererar nämligen endast topp-stories till våra läsare! (även om det kanske inte alltid verkar som det).


Jag och Fanny var ute på en behaglig promenad i vår sannerligen vackra huvudstad. Klockan var ganska sent på kvällen, himlen var alldeles stjärnklar och mörkret lystes upp av gatlycktorna och de varma, inbjudande hemmen som kunde skymtas in genom fönsterrutorna. Det var en kall och alldeles fantastisk vardagkväll.
Vi traskade runt i staden och hamnade efter en stund i Vasaparken.
Det var inte en själ ute på gatorna, och i parken sågs endast ett gäng tämligen unga tyskar som sprang omkring på skridskobanan och verkade ha en lika trevlig kväll som oss.
Stämningen av ödslighet hängde ändå lite i luften.

Vi fantisterade om tyskarnas liv och varför i allsin dar de bestämt sig för att åka hit av alla ställen denna tiden på året. Vi skrattade gott åt deras misstag i semesterplaneringen.
När vi sedan var mitt i parkens dunkla mörker fick jag syn på en liten råtta som sprang över minigolfbanans 9e hål, tre meter bort. Gulligt, tänkte jag.
-"Titta Fanny, en råtta." Sade jag, fortfarande med lite skratt kvar i rösten efter teorierna om tyskarna.
-"Vart? Skämtar du?" Sade Fanny, med extremt allvarlig röst.
-"Nej, titta dä..." började jag.
Jag blev sedan avbruten av det decibell-mässigt högsta sopranskriket jag någonsin hört i hela mitt liv. Det domnade för mina öron, och jag började med ens skratta när jag såg hennes ansiktsuttryck.
-"Men det är ju bara en råttis...?" Försökte jag, i lite gullig ton.
-"NEJ DET ÄR INTE ALLS EN JÄVLA RÅTTIS, HÅLL KÄFTEN!", Skrek Fanny tillbaka så högt hon bara kunde. Hon såg helt galen ut.
Jag tittade upp mot råttan som satt ensam kvar, jag såg sedan i ögonvrån att något rörde sig kvickt, när jag tittade dit såg jag; det var fyra råttor till som kom springandes mot minigolfbanan. Timingen var odödligt perfekt.
När Fanny fick syn på nykomlingarna skrek hon (om möjligt) ännu högre, hon svor och skrek åt de stackars råttorna. Helt utom kontroll.
Råttorna avlägsnade sig sedan in under 9e hålet och Fanny tog mig i armen och drog mig långt, långt ifrån Vasaparken, för att aldrig återvända igen.
Vår stackars Fanny var helt uppblåst resten av kvällen, det är hon iochförsig fortfarande. Jag är inte säker på om hon riktigt har återhämtat sig än.
Hade jag dött den kvällen, hade jag dött lycklig. Har inte skrattat så gott på länge.




Veckans Fist-Fight ser ut att bli en nagelbitare in i det sista, ifall omröstningen blir oavgjord... Får de nästan ta och slåss på riktigt.

/Gustav

I love lamp

Jag har köpt en ny dunjacka. Den är orange. Den är bra om man skulle hamna i en lavin, men dålig om man blir jagad i en skog. Min mor tror att sannolikheten är större att jag blir jagad i en skog än att jag hamnar i en lavin, jag instämmer. Men vi var lite Wild and crazy och köpte den ändå.

Klockan 15:00 tänds gatlycktorna utanför mig. Fan vad jag hatar den här tiden på året.

/Jacob

Fanny gästbloggar!

Hej alla:D

Snarf!

Det är extremt viktigt att ni tar Veckans Fist-Fight på stort allvar denna gång. Det här en av de få Fist-Fights där vi faktiskt aldrig kunnat kora en säker segrare, hur mycket vi än diskuterat och bråkat om saken.


/Gustav

1984, det var ett trevligt år

Jag tror att skunkkött är underskattat. Som vargkött.

Många utav våra läsare har inte ens en aning om vilka Tove och Elin är, så här kommer lite hjälp. Elin till vänster och Tove till höger.
Ni som inte vet vilka Elin och Tove är kan undersöka bilderna och bestämma er för vem ni tycker har den mest lovande kroppshyddan för ett eventuellt handgemäng.

Denna Fist-Fight har varit otroligt diskuterad bland oss killar i "gänget" under en lång tid, och vi har aldrig fått ett riktigt svar. Så nu är det upp till er som står opartiska inför denna Fist-Fight att hjälpa oss att finna sanningen.

/JacobI musiken har vi ett pågående projekt som går ut på att man ska spela in en låt där man själv sjunger. Resultaten brukar vara sannerligen spännande. Nu var det vår tur. Jag och Casper valde den förträffliga låten Söta Lilla Blomma av Tomas Di Leva. Självklart ligger den uppe på internet för att låta den som vill få sin hörselgång smörjd av vår skönsång få det. För det är just vad det är; skönsång. Här kommer länken! Ta er tiden. Det är värt det.

http://se.youtube.com/watch?v=7Utm0s_j0wk

/Jacob

En målsättning

Stress och oro är de känslor som flyter runt inom mig just nu, Samhällskunskapsprov imorgon förmiddag... Gnäll, gnäll, gnäll, jag vet att jag har ett problem, det här måste sluta.



Till uppenbarelsen, häng med nu, för det här är långsökt.
Idag under fransklektionen såg jag att en av mina kollegor hade ett pennskrin med formen av en giraff. Jag gick genast fram till henne (Ebba är hennes namn) och bad att få ta mig en närmare titt. Det var utan tvekan det vackraste pennskrinet jag sett i hela mitt liv, ett sådat ståtligt och vackert giraffpennskrin, tänkte jag. Jag ropade på mina bordskamrater och frågade vad de tyckte.
"Otroligt söt, fast det skulle vart sötare om det varit en skunk", sade Sofia.
Hmm, tänkte jag... Skunk...

Jag har nämligen ganska länge undrat vad för mening skunkarna egentligen uppfyller i ekosystemet, för jag menar, vem vill äta en skunk?
Tänk er nu att en lampa tänds ovanför mitt huvud; Vem fan vill äta en skunk?!

Jag ska, under min livstid, se till att skunken blir en etablerad och respekterad måltid, min absoluta målsättning är att få skunkstek att räknas in på det klassiska julbordet.
Själv skulle jag aldrig sätta tänderna i en skunk, men snart så kommer skunken vara våra barnbarns Janssons Frestelse.

"Per, äter du inte upp din skunkstek så får du ingen efterrätt!" - Gustav Berntsson, år 2062.

/Gustav