Gustav har en ostämd synth

Jag har haft en mycket trevlig helg, men det kan vi ta en annan gång.

Jag tänkte berätta om en ganska finurlig händelse som inträffade mig för någon torsdag sedan. Jag var nämligen osäker på ifall historien var bra gangsterkattmaterial eller inte, vi levererar nämligen endast topp-stories till våra läsare! (även om det kanske inte alltid verkar som det).


Jag och Fanny var ute på en behaglig promenad i vår sannerligen vackra huvudstad. Klockan var ganska sent på kvällen, himlen var alldeles stjärnklar och mörkret lystes upp av gatlycktorna och de varma, inbjudande hemmen som kunde skymtas in genom fönsterrutorna. Det var en kall och alldeles fantastisk vardagkväll.
Vi traskade runt i staden och hamnade efter en stund i Vasaparken.
Det var inte en själ ute på gatorna, och i parken sågs endast ett gäng tämligen unga tyskar som sprang omkring på skridskobanan och verkade ha en lika trevlig kväll som oss.
Stämningen av ödslighet hängde ändå lite i luften.

Vi fantisterade om tyskarnas liv och varför i allsin dar de bestämt sig för att åka hit av alla ställen denna tiden på året. Vi skrattade gott åt deras misstag i semesterplaneringen.
När vi sedan var mitt i parkens dunkla mörker fick jag syn på en liten råtta som sprang över minigolfbanans 9e hål, tre meter bort. Gulligt, tänkte jag.
-"Titta Fanny, en råtta." Sade jag, fortfarande med lite skratt kvar i rösten efter teorierna om tyskarna.
-"Vart? Skämtar du?" Sade Fanny, med extremt allvarlig röst.
-"Nej, titta dä..." började jag.
Jag blev sedan avbruten av det decibell-mässigt högsta sopranskriket jag någonsin hört i hela mitt liv. Det domnade för mina öron, och jag började med ens skratta när jag såg hennes ansiktsuttryck.
-"Men det är ju bara en råttis...?" Försökte jag, i lite gullig ton.
-"NEJ DET ÄR INTE ALLS EN JÄVLA RÅTTIS, HÅLL KÄFTEN!", Skrek Fanny tillbaka så högt hon bara kunde. Hon såg helt galen ut.
Jag tittade upp mot råttan som satt ensam kvar, jag såg sedan i ögonvrån att något rörde sig kvickt, när jag tittade dit såg jag; det var fyra råttor till som kom springandes mot minigolfbanan. Timingen var odödligt perfekt.
När Fanny fick syn på nykomlingarna skrek hon (om möjligt) ännu högre, hon svor och skrek åt de stackars råttorna. Helt utom kontroll.
Råttorna avlägsnade sig sedan in under 9e hålet och Fanny tog mig i armen och drog mig långt, långt ifrån Vasaparken, för att aldrig återvända igen.
Vår stackars Fanny var helt uppblåst resten av kvällen, det är hon iochförsig fortfarande. Jag är inte säker på om hon riktigt har återhämtat sig än.
Hade jag dött den kvällen, hade jag dött lycklig. Har inte skrattat så gott på länge.




Veckans Fist-Fight ser ut att bli en nagelbitare in i det sista, ifall omröstningen blir oavgjord... Får de nästan ta och slåss på riktigt.

/Gustav